Maria berättar; Vi märkte redan kvällen innan att det nog var dags. De senaste dagarna hade Bus mest legat och sovit och man kunde se i hennes blick att något var på gång. Hon var liksom långt bort i fjärran men ändå med fullnärvaro. Men den kvällen, kvällen innan Busungarna kom, var hon mer aktiv och extremt kelig och sällskaplig. Vi hade förberett lite olika förslag åt henne att föda ungarna på genom att tömma ut garderober och liknande och lägga filtar i stället. Man kunde se hur hon gick runt och letade lämpliga BB ställen och hon var väldigt mån om vår uppmärksamhet. Det var som att hon sa "Nu händer det snart något. Ni är väl med?"
Vi gick och la oss vid 01, med Bus vid vår sida i sängen. Hon hoppade lite upp och ner men kom liksom tillbaka till sängen mellan varven. Strax efter 03.30 märkte jag att hon hoppade ner och la sig på golvet. Jag vaknade till emellanåt för att lyssna var hon var men allt var knäpptyst. 05.30 gick jag upp för att se var hon var då jag inte hört något på en stund. Jag kikade in i vår garderob i sovrummet och där var hon, med 4 små röda, nyfödda knyten. Hon hade gjort allt helt själv, utan ett knyst. Alla 4 ungar mådde finfint och Bus tar hand om dem som att hon aldrig gjort något annat.
Det är något särskilt med de där första dygnen. Allt är stilla, som i en bubbla. Bus ägnar sig helhjärtat åt sina ungar, putsar dem varsamt, låter dem dia i lugn och ro. Hon lämnar dem knappt alls. Vi tittar mest på avstånd, låter dem få sin egen rytm.
Såklart bad vi Petsons veterinär Sofia om hjälp med att försöka se kön på ungarna. Efter att ha fått några tydliga bilder gissade hon på tre hanar och en hona – men med förbehållet att det är tidigt att säga säkert. Vi får se hur det utvecklar sig.
Nu väntar vi med spänning på att se dem växa och utvecklas till alldeles egna små Bus-personligheter.
Vill du läsa tidigare inlägg om Bus? Då hittar du dem här: